Gamla livet lider mot sitt slut

Har i dag bestämmt mig att denna vecka skriva i det vita arkivet..

Skönast att lägga sina tankar och berättelser på ett papper där det finns kvar när jag längre inte finns kvar <3

Min familj... vad mer behöver jag säga? <3

Ett tips när du läser min blogg är att du lyssnar på James Horner "Back to titanic"  - titanic suite instrumental.




Musik är någonting som byggt mig.. musik är någonting som mina känslor styrs efter..



Lyssnar jag på Titanic så kan jag höra i ljudet hur framgångarna kommer och samtidigt som dalarna faller fort ner i mörkret..

Lyssnar jag på Amy Macdonald This is the life. sprudlar känslan av det turkiska klimatet...

Arvingarna med kommer du ihåg..  är bilturerna med pajjo..

Det finns mycket som får en att skratta och att gråta..

Ett liv utan musik vore svårt att se mitt liv

Väntar och väntar fortfarande på Akademiska ska ringa och be mig börja med Modifast.

Jag vill ha slut på det här, slut på allt lidande.

Jag orkar inte längre.. :/


Jag märker att folk inte förstår att kommentarer är vardagen för mig.. Pratar sällan om det men om någon annan hör så blir dem alldeles ställda.. Men jag menar?.. hallå.. Det är vardag för en tjockis att få blickar och kommentarer vad jag än gör.

Jag vill åka och bada och ut och promenera.. men det är någonting som sätter stopp för mig.. och det har kommit nu efter jul..

Innan har det aldrig varit så här.. jag har alltid gjort saker som jag VILL göra och har aldrig brytt mig om andra..

Men i grunden tror jag inte att jag bryr mig om andra utan det är nog bara någonting som kommer med väntan nu till operationen att jag vet att snart är det över.. så då kan jag vänta med att bada tills dess.. osv..

För att jag har aldrig backat för någonting förut..


Konstigt konstigt...



Någonting med döden har dykt upp i mina tankar allt oftare..

Jag tror att jag är rädd för att aldrig mer vakna efter narkosen.. läser om fler och fler fall som inte vaknar..

Jag är rädd att behöva lämna min familj..

Lämna min mamma.. Lämna mina systrar.. det finns inte att det ska hända..

vi har förlorat pappa en gång.. och jag vill aldrig någonsin mera förlora någon i min familj..

Jag vet att jag någon gång kommer att vara tvungen men inte nu.. aldrig nu..

Utan er klarar jag mig inte..



Utan mig känns det som om att världen inte finns?.. Jag kan inte tänka mig min egen begravning..
tänker på den varje dag.. tungt..

Hit och dit vad jag ska ha för kista vad jag ska ha för musik..

Minsta jag talar om det så tycker alla att jag är knäpp.. :/

Men räddslan att dö under operation och missta min familj är jävligt stor..

Jag vill liksom förbereda allting för dem om olyckan är framme..

Det känns som om att jag fixar ordning allting så händer det säkert inte ..

Men gör jag inte.. så händer det.....


Varför skulle det hända mig? Jo för att allt annat händer mig.. och jag vet att så ska man inte tänka..

Men jag börjar gråta varje gång jag tänkte på att aldrig mer få se mina systrar.. aldrig mer min mamma och aldrig mer min familj..

Min Linus .. <3



Jag får gåshud och blir alldeles kall så fort jag tänker på att aldrig mer få se er.. Att aldrig mer få röra vid mina älskade....

Herregud!!

Att det nästan är 1 år sen jag skrev är katastrof.. men hur som helst så är det nu snart som det gäller..

Det är nu jag funderar som mest det är nu jag egentligen behöver allas stöd.



Den 21 Juni 2010 var jag på en hel dag på Akademiska i Uppsala, jag tappade helt känslan för operationen..

Jag kände att det här var inte jag.. det var som om att jag inte passade in där..



Tiden gick jag bestämmde mig för at allting skulle ticka vidare och jag skulle bestämma mig när det närmade sig..


Jag fick ett brev i Augusti om att jag var godkänd och redo för operation.
det stod att det var skickat en remiss till Kirurgen och att jag bara skulle fortsätta kämpa.


Träffade Kirurgen 26 oktober, han talade om att det blir en öppen kirurgi..

Livet föll i sär.. Faan!!


Det var juh inte vad jag ville.. det var juh inte det jag tänkt..
Tiden fick visa vad jag kände och jag bestämmde mig för att jag inte kan bry mig om ett ärr på magen..

Jag menar.. vem har inte ett ärr? Det spelar ingen roll hellre ett ärr en att sluta livet vid 30..



Läkaren talade om att jag behövde dricka dieten i 4 veckor innan operationen, piss of cake, inga problem har jag bestämmt mig så får det bli så..

Enligt honom så var det mellan 2-6 månader kvar.. det betyder att det är senast den 26 April som operationen kommer att äga rum. Alltså senast den 26 mars med start av diet..

Snart snart.. men ändå långt kvar..


Har börjat kolla på Viktop forum tack vare Benita!! Taack Taack!

Jag tror att det kan vara bra där, jag tror att man har utbyte av varandra.. det gäller bara att inte skrämma sig själv..


Det som är jobbigast nu är att varje gång jag är ledig så tänkte jag på saker runt om operationen..


Jag är så himla rädd att börja gråta när det är dags att bli nedsövd och att dem ska ångra sig....

Jobbar varje dag med att försöka öva att inte gråta.. men det går inte..


Hela livet så har det varit min tyngsta lass...

Alla minnen från barndommen så är det sorgsen vikt.. det är konstigt..

Varför kan jag inte vara stark?..

Kommer börja gråta när jag kommer till sjukhuset..
så fort jag går in till läkaren så börjar jag gråta..

Han hinner inte säga någonting.. innan det rinner på kinderna..

Försöker vara stark, biter sönder mina kinder.. men tårarna rinner..



Bara jag kan få vakna ur narkosen så är tårarna borta!

Tårarna borta för evigt..