Nr 4
Jag lever i en bubbla av kommentarer.
Kommentarer som ingen tycks förstå sig på.
Vart jag än går, så förföljs jag av kommentarer och blickar från folk.
Så har det alltid varit, men självklart blev det värre efter programmet.
Ibland ångrar jag att jag var med i programmet, i alla fall när man får kommentarer hela tiden. Man vill bara vara en av alla, inte vara den som alla vet.
Men jag ångrar inte programmet för det var en erfarenhet att lägga på minnet. Jobbigaste var nog att åka från älskling och familjen <3 hemskt.
Jag försöker beskriva alla kommentarer för folk som jag får, men någonstans så vet jag att ingen annan förstår.
Jag gjorde en redovisning i skolan förra veckan och berättade om mitt liv som tjock, jag tog upp kommentarer som jag hela tiden fick, jag tog upp hur jag tänkte och hur jag kände.
Efter 10 minuter satt dem alldeles tagna med tårar i ögonen, Oj då, tänkte jag..
jag berättade juh faktiskt bara om mitt liv.
Jag vet inte vart jag skall börja någonstans, för som sagt så är jag i en bubbla av kommentarer, vad jag än tänker på så hör jag olika kommentarer jag får varje dag, jag ser blickarna som tittar på mig när jag går.
Varför kan jag inte bara få vara i fred?
Nej, tusan heller. hacka på medans ni kan.. hm.. Har du någonsin tänkt hur du skulle må?
Jag har ett motto i livet,
"kolla aldrig extra på den som är tjock, för vi vet själva att vi är det. För inte tittar jag på den som har glas ögon? Nej för man vet juh själv om man har dålig syn."
Samma sak faktiskt, men inte tusan är det någon som har samma motto som jag?
Inte förrän jag berättar mitt motto så förstår folk och säger oj, ja så är det juh.
Jag kan tänka i bland, att om man får mycket kommentarer så kan man också se det väldigt negativt och tycka att alla tycker så om en. Men juh längre tiden går, så försöker jag vara kritisk till om det verkligen var så man menade man sa till mig.. Men visst klart att det är så. Man kan juh bli känslig också, men det är jag medveten om så därför vet jag att det inte är så.
Hur går det med vikten? kul fråga va? när man möter någon i kassan på jobbet, i kista när jag handlar, vart jag än är så möter jag denna jävla fråga.
Kan aldrig någon fråga, hur mår du Jenny? hm.. jämt jämt.. trist faktiskt,. det får en att längta bort faktiskt.
Livet är grymt faktiskt, hela tiden kretsar allt kring min vikt.
Tusan låt den tjocka vara!!
Det är redan jobbigt som det är, det blir inte bättre för att du kommer och säger saker till mig hela tiden.
