Nr 8
Tiden då mobbningen gjorde som störst inverkan på mig.
Jag kommer mycket väl i håg när det började, vem det var som sa vad, och vad personen sa. Det är ingenting som jag någonsin glömmer. det är bara 17 år sedan, men ändå så minns jag det så väldigt väl. Jag minns att jag hade min rosa tröja på mig och satt i sandlådan med Jessica. När du kom, vi satt och spela kula, och du kom och sparkade på mina kulor. Jag minns att jag inte sa någonting. Sen kallade du mig tjockis, vad ful du är sa du till mig. Jag minns att jag tog mina kulor och gick i från sandlådan för det var sedan dags att gå in till Lekis igen.
Dagen var hemsk då allt började, jag minns det så väl allting, Aldrig någonsin hade någon varit elak mot mig så till slut så mötte jag dig, usch så hemsk du är. Du förstörde nästan 10 år av mitt liv, 10 år av kunskap som du satte stopp för. Du fick mig att känna saker jag aldrig någonsin trodde man kunde känna, saker jag aldrig vill känna igen.
Någonstans vare någonting som gjorde att jag aldrig tappade självkänslan, någonting gjorde så jag alltid tyckt om mig själv, trots min övervikt. Under hela livet har jag alltid älskat mig själv, jag älskar mig som person, min positivitet till livet, min känsla för kärlek och ömhet. Mitt enormt stora hjärta att vilja hjälpa andra. Min kärlek till min familj. Jag tror inte att man bara kan bli som jag hur som helst. Någonting säger mig att jag är unik.
Jag vet, det låter konstigt. Men någonting är som det inte är hos alla andra.
Varför får jag alla att le? Varför får jag alla att älska? Varför får jag alla att känna sig behövda? Varför får jag alla att känna sig trygga? Varför får jag en människa nöjd?
Någonting speciellt måste jag ha, efter alla dessa motgångar så står jag på mina bara fötter och älskar livet.
Alla år av mobbing och kommentarer, det är någonting som sitter som berg i minnet, Min kropp vill aldrig glömma en hemsk situation. Jag ältar och ältar.. förstår itne, man ska juh gå vidare. Men varje dag minns jag det hemska. varför dag minns jag de bra.
En starktjej?, Ja det vill jag kalla mig i bland, men är man stark när man gråter när de blir jobbigt?
är man stark när man gråter för någonannan.? Varför skall jag bry mig om alla andra, när alla andra inte bryr sig om mig? Varför skall jag vara den som finns och alltid är där, Varför skall jag vara extra trevlig?
Det är ingenting som jag styr över, utan det bara blir så. Jag tror att jag lever med mottot
"Le mot en annan och du räddar hans dag."
Inge motto jag valt själv, men jag blev vald till de. Jag tror inte på någon gud, men någonting konstigt är det.
Alla åren av mobbing, jag minns speciellt gymnastik lektionerna, det var hemskt.
klockan ringde och det var dags att gå till gymnastiken. usch usch, det första jag redan hade försökt med hemma var att mamma skulle skriva en lapp till läraren om att jag inte kunde vara med, jag försökte ha ont överallt.
Mamma kunde fråga vad är det jenny? har du gymnastik i dag? mm, blev de då.
När klockan ringde ut från lektionen så tog jag och gick de slöaste jag kunde allt för att gymnastiken redan skulle ha börjat när jag kom, eller i alla fall att tjejerna hade bytt om så jag fick byta om ensam. Kommentarerna man fick när man skulle byta om, var många. Jag gjorde allt jag kunde för att det skulle ta tid. Jag gick in omklädningsrummet, låtsades att jag letade efter någonting i Jackan eller att jag fuunderade på någonting allt för att det skulle ta tid och dem andra tjejerna skulle ha hunnit byta om. När dem andra tjejerna gått fick jag skynda mig för att inte få skäll av gymnastik läraren. Sen kom duschen, aj då. Tid tog det för mig att avsluta mitt pass i gymnastik salen allt för att det skulle ta tid och komma ner till duschen. Väl nere i duschen *suck*
ord flödade och jag låtsades som ingenting.
Så gick dagarna, år efter år, men jenny tyst som en mus sa ingenting. Jag tyckte det var jobbigt med killen jag träffade på rasten när jag gick i lekis, han som var så elak. han hade börjat i min klass.
Det var nog där det höll i som värst.
Han gick i min klass 1, 2,3,4,5,6,7 sen böt jag klass, i 7:an till världens underbaraste klass.
Där började mitt liv! Ett liv i frihet, ett liv med vänner och kunskap <3
Tyvärr gick han kvar i samma skola som mig, men jag hade mina vänner så jag kunde luta mig mot dem om han kom. Jag minns alltid när min syster puttade ner honom i taggbuskarna och han missade bussen. Så kom hon lade armen om mig och sa " kom syster , nu åker vi hem".
Varje gång jag tänker på den situationen så får jag rysningar hela kroppen.
Jag berättade för mamma i slutet på 6:an när jag böt klass, dagen mamma fick veta allt blev som en tummult.
Någonstans långt bort så ville jag inte berätta för någon, jag ville inte vara den som skvallrade. jag ville inte vara den som inte var som alla andra. Jag ville vara en i mängden utan att synas.
Mamma fick veta allting, när jag gick hem i från skolan i mina innetoffler, efter det att jag mötts av massor med kommentarer. Jag gick hem mitt på dagen från skolan 1 mil. Men det var de värt. jag minns mina steg jag minns mina tankar. jag minns vinden i ansiktet.
Herregud vad jag kommer i håg alla känslor, jag minns känslan när jag kom hem och mamma frågade vad det var. jag satte mig på golvet i köket och började gråta, Mamma talade om för mig att jag inte behövde gå till skolan förän jag bytt klass. <3
Jag minns när mamma höll mig i handen och vi gick upp och hämtade mina saker i klassrummet, alla undrade men jag var bara tyst.
Tydligt, alla bilder jag ser är så tydliga. Lika tydliga som om det vore i går.
Jag undrar i bland om det är vanligt att minnas så mycket, jag minns olika dagar med olika maträtter, jag minns kläder och namn på ting. Jag minns detaljer, jag minns namn och utseenden.
Jösses säger jag, jag måste vara unik. Att älska sig själv kan inte vara normalt?
