dålig på att skriva! :D
Jag vet, har varit dålig på att skriva men det har varit så HIMLA mycket bara!! :D
då ska vi se vart jag ska börja.. i dag är det onsdag och snart är det torsdag och på söndag skall jag läggas in på sjukhuset klockan 18.00 sen är går startskottet!
Måndag morgon operation Tisdag: ½liter vatten Onsdag: 2 sopor och en halv hårdsmörgås
TORSDAG: HEEEM!!! <3
Så ni förstår att alltså om 1 vecka så är jag hemma i gen!
JAg skiter hur ont jag har jag skiter i hur jag mår bara 23 års lidande är över!
Jag och sambon var och tittade på ett hus 5 hus i från min syster och en bit i från mamma förra veckan..
på tisdagen den 19/4 vann vi budgivningen på huset, på torsdagen skrev vi papper och träffade befintliga ägarna.. och nu så flyttar vi in om några veckor i det nya huset!!
JIIIHAAA:D!!!
Så där... =)
23 ½ års plågan av en fettma som jag ett tag trodde skulle ta livet på mig..
Snart är det över! Vetdu förresten att jag har tappat 26 kilo på 4½ vecka!
Det du! :D
Så himla stolt över mig själv!! Jag är faktiskt det!!
Jag känner mig jätte nöjd och verkligen jätte peppad till när det här är över!!
det finns en tanke i mitt huvud och jag vet att jag inte ska tänka den .. men kommer jag att vakna?
Jag är rädd att jag itne överlever det här.. jag vet.. jag ska inte vara det ..
Men jag är det!!!
Det bara är så.. så nu är det himlans viktigt att allting blir pefekt i fall det är mina sista dagar.. :/
Jag vill inte skrämma den jag känner som läser det här.. men jag vill ha fina sista dagar om det är så att jag itne vaknar igen..
Jag har skrivit i vita arkivet och jag har försökt lösa allting runt mig!
I morgon jobbar jag på jobbet som vanligt, på fredag är det min "sista" dag på jobbet..
dagen kommer sluta i total katastrof och tårar.. ingen kommer att förstå att jag kanske är där för sista gången..
Ingen kommer att förstå varför jag gråtaer när min mamma och sambo lämnar mig på sjukhuset på söndag kväll..
Med tanken i huvudet att jag kanske itne vaknar har jag ont i magen HEELA tiden..
Jag vill inte ha det.. men jag har det..
Efter fredagen när jag går hem från jobbet kommer tårarna rinna, ingen vet ingen kommer någonsin att förstå känslan jag bär inom mig.. jag försöker förklara men ingen vet.. alla säger nej då jenny så är det inte så kan man inte tänka.. Men Jo, jag tänker så.. för tänk om...
Nu är det inte så säkert.. men jo så kanske det visst är..
på fredagen lämnar jag jobbet gråtandes åker hem och försöker få en mysig fredag tillsammans med mina vänner utan att se det som min sista fredag i mitt liv..
på lördagen ska jag fira VALBORG med mina älsklingar Linus och Tony! Tyvärr jobbar petra... :(
Men det är viktigt för mig att göra någonting roligt.. jag lovar att jag kommer att grina för att vi ska på crusing i Sala och det kommer kännas som det sista jag gör med mina vänner..
Det kommer kännas som att det är det absolut sista som händer.. Jag kommer åka BMW och njuta men tårarna rinner..Sen på natten är det dags att krama TONY farväl.. blä!! vad jobbigtt..
på söndagen ska jag packa för att sedan åka till sjukhuset vid halv 5 på eftermiddagen.. när mamma och linus lämnar mig på sjukhuset ska jag försöka att inte står gråta!!
Men det kommer inte fungera..
På måndag opereras jag med mamma och linus vid min sida.. sen på eftermiddagen kommer jag att vakna.. eller?..
sen vet jag inte mer eftersom jag inte kan garantera att jag vaknar...
Jag älskar er
Du kommer att vakna så fint så. Men jag tror att man ska våga tänka alla tankar innan. Jag gjorde precis som du. Fyllde i Vita arkivet, flyttade över pengar till tillgänliga konton osv. Jag prstade med min narkosläkare som trodde patienters värsta oro var att man inte skulle sova tillräckligt hårt under ingreppet. Jag förklarade att jag inte var rädd för att inte sova - utan för att inte vakna! Han lugnade mig och sa att de söver så lätt som möjligt och att han garanterade att jag skulle vakna. Se så rätt han hade! Det kommer att gå finfint för dig också. Tro mig.
Hej, jag är en tjej som hamnat här då jag googlat GBP-bloggar. Jag står själv i kö för operation (har första träffen i maj) o jag känner SÅ igen mig i din rädsla. Blandat med galen glädje och förväntan. Så tänker jag..att dör jag, då vet jag ju inte det själv. Förhoppningsvis. Det blir värst för min man och min familj. Däremot är jag nog lite mer rädd för att något ska gå fel och man ska få komplikationer och må jättedåligt en längre tid.
Jag läser din blogg med spänning och önskar att jag varit 23 när jag tog steget. Nu är jag 15 år äldre och känner "fan va tid jag förlorat"..även om det varit bra år liksom.
JÄTTEKRAM till dig från en okänd läsare :)
Ser med spänning fram emot dina uppdateringar.
Men lilla Gumman. Vad du funderar mycket. Alldeles för mycket!
Det kommer att gå så bra och kirurgen kommer dagen efter op upp till dig och talar om vad duktig du har varit som gick ned så mycket innan op.
De kommer att bli supernöjda. Då kommer de lättare åt allt de vill bakom levern.
Ska verkligen försöka komma in till dig när du är på sjukhuset men vet inte om jag hinner det innan du är hemma igen.
Men jag tänker på dig ändå. Har skickat flera meddelanden via fejjan men hör aldrig något ifrån dig. Ser du dem?
Stor varm kram.
C.
