Gamla livet lider mot sitt slut

Väntar och väntar fortfarande på Akademiska ska ringa och be mig börja med Modifast.

Jag vill ha slut på det här, slut på allt lidande.

Jag orkar inte längre.. :/


Jag märker att folk inte förstår att kommentarer är vardagen för mig.. Pratar sällan om det men om någon annan hör så blir dem alldeles ställda.. Men jag menar?.. hallå.. Det är vardag för en tjockis att få blickar och kommentarer vad jag än gör.

Jag vill åka och bada och ut och promenera.. men det är någonting som sätter stopp för mig.. och det har kommit nu efter jul..

Innan har det aldrig varit så här.. jag har alltid gjort saker som jag VILL göra och har aldrig brytt mig om andra..

Men i grunden tror jag inte att jag bryr mig om andra utan det är nog bara någonting som kommer med väntan nu till operationen att jag vet att snart är det över.. så då kan jag vänta med att bada tills dess.. osv..

För att jag har aldrig backat för någonting förut..


Konstigt konstigt...



Någonting med döden har dykt upp i mina tankar allt oftare..

Jag tror att jag är rädd för att aldrig mer vakna efter narkosen.. läser om fler och fler fall som inte vaknar..

Jag är rädd att behöva lämna min familj..

Lämna min mamma.. Lämna mina systrar.. det finns inte att det ska hända..

vi har förlorat pappa en gång.. och jag vill aldrig någonsin mera förlora någon i min familj..

Jag vet att jag någon gång kommer att vara tvungen men inte nu.. aldrig nu..

Utan er klarar jag mig inte..



Utan mig känns det som om att världen inte finns?.. Jag kan inte tänka mig min egen begravning..
tänker på den varje dag.. tungt..

Hit och dit vad jag ska ha för kista vad jag ska ha för musik..

Minsta jag talar om det så tycker alla att jag är knäpp.. :/

Men räddslan att dö under operation och missta min familj är jävligt stor..

Jag vill liksom förbereda allting för dem om olyckan är framme..

Det känns som om att jag fixar ordning allting så händer det säkert inte ..

Men gör jag inte.. så händer det.....


Varför skulle det hända mig? Jo för att allt annat händer mig.. och jag vet att så ska man inte tänka..

Men jag börjar gråta varje gång jag tänkte på att aldrig mer få se mina systrar.. aldrig mer min mamma och aldrig mer min familj..

Min Linus .. <3



Jag får gåshud och blir alldeles kall så fort jag tänker på att aldrig mer få se er.. Att aldrig mer få röra vid mina älskade....