Gamla livet lider mot sitt slut

Herregud!!

Att det nästan är 1 år sen jag skrev är katastrof.. men hur som helst så är det nu snart som det gäller..

Det är nu jag funderar som mest det är nu jag egentligen behöver allas stöd.



Den 21 Juni 2010 var jag på en hel dag på Akademiska i Uppsala, jag tappade helt känslan för operationen..

Jag kände att det här var inte jag.. det var som om att jag inte passade in där..



Tiden gick jag bestämmde mig för at allting skulle ticka vidare och jag skulle bestämma mig när det närmade sig..


Jag fick ett brev i Augusti om att jag var godkänd och redo för operation.
det stod att det var skickat en remiss till Kirurgen och att jag bara skulle fortsätta kämpa.


Träffade Kirurgen 26 oktober, han talade om att det blir en öppen kirurgi..

Livet föll i sär.. Faan!!


Det var juh inte vad jag ville.. det var juh inte det jag tänkt..
Tiden fick visa vad jag kände och jag bestämmde mig för att jag inte kan bry mig om ett ärr på magen..

Jag menar.. vem har inte ett ärr? Det spelar ingen roll hellre ett ärr en att sluta livet vid 30..



Läkaren talade om att jag behövde dricka dieten i 4 veckor innan operationen, piss of cake, inga problem har jag bestämmt mig så får det bli så..

Enligt honom så var det mellan 2-6 månader kvar.. det betyder att det är senast den 26 April som operationen kommer att äga rum. Alltså senast den 26 mars med start av diet..

Snart snart.. men ändå långt kvar..


Har börjat kolla på Viktop forum tack vare Benita!! Taack Taack!

Jag tror att det kan vara bra där, jag tror att man har utbyte av varandra.. det gäller bara att inte skrämma sig själv..


Det som är jobbigast nu är att varje gång jag är ledig så tänkte jag på saker runt om operationen..


Jag är så himla rädd att börja gråta när det är dags att bli nedsövd och att dem ska ångra sig....

Jobbar varje dag med att försöka öva att inte gråta.. men det går inte..


Hela livet så har det varit min tyngsta lass...

Alla minnen från barndommen så är det sorgsen vikt.. det är konstigt..

Varför kan jag inte vara stark?..

Kommer börja gråta när jag kommer till sjukhuset..
så fort jag går in till läkaren så börjar jag gråta..

Han hinner inte säga någonting.. innan det rinner på kinderna..

Försöker vara stark, biter sönder mina kinder.. men tårarna rinner..



Bara jag kan få vakna ur narkosen så är tårarna borta!

Tårarna borta för evigt..